Hallå där ute!

Det hände många märkvärdiga saker i Örebro på 1850-talet. I den sömniga lantliga staden som sett rätt likadan ut i hundratals år skedde flera nästan chockartade förändringar på kort tid. Först stadsbranden 1854 som ödelade större delen av centrala Örebro. Sedan Sveriges första järnväg 1856 då Köping-Hult-bolaget öppnade trafik från Örebro till Nora. En del hantverkare började använda ångkraft och blev en del av industrialiseringen. Och så fick man telegraf också! I ett brev skickat från Örebro sommaren 1854 beskrivs hur telegrafen kommit till Örebro. Brevskrivaren – lantmätaren Nils Fredrik Wilhelm Lagerholm – berättar hur hans fru och deras två döttrar med vänner tillbringat tre timmar på den nyöppnade ”elektriska telegrafen och storögt sett på hur snabbt och korrekt frågor och svar gå och komma. Man hinner inte räkna till fem, eller vända sig och prata med någon förrän maskinen ger tecken att svaret kommit.”

Stadsarkitekterna blickade framåt och lät sig inspireras av städer som Stockholm, Paris och Berlin när Örebro skulle få ett nytt utseende efter branden. Men att örebroarna skulle känna sig så moderna är svårt att förstå när man ser fotografier från den tiden. De visar gårdar med hästar, jordbruk och självhushåll ända in på Drottninggatan och Stortorget, och mycket fattigdom och elände. Fortfarande på 1860- och 70-talen kunde man möta lösspringande grisar i leriga gränder och de flesta bostadshusen var fortfarande av trä. 

Men något stort hade ändå hänt i Sverige och resten av världen. Snabbare kommunikationer och tekniska uppfinningar ihop med befolkningsökning och nya politiska idéer nådde ända in till Örebro. På ett sätt har Örebro alltid varit en plats för möten. Handeln med järn från Bergslagen och jordbruksprodukter från närkeslätten har gjort att genomströmningen av människor och nyheter påverkat de som bor här. Men när örebroarna snabbt blev fler och fler under slutet av 1800-talet märktes det ännu tydligare. Invånarna i 1800-talets Örebro såg sin värld växa och staden förändras i mycket snabb takt. Detta förde bland annat med sig möten med nya människor, ny teknik, nya tankar och idéer. Lite som i vår egen tid när många människor upplever teknikutveckling och globalisering som liknande snabba förändringar som ibland är svåra att greppa och acceptera.

Den första telefonledningen i Örebro gick mellan Elgérus färgeri på Svartåns södra sida vid nuvarande Södra Strandgatan bort till firmans lilla fabrik borta vid Västå. Detta var i början av 1878 och den 13:e februari stod det i tidningen att ”fjärrtalaren arbetar utmärkt”, d.v.s. att telefonen fungerar bra. Året efter fick man en lina mellan brandvakten i Nicolaikyrkans torn och polisstationen att fungera. Nu går det snabbt och efter några år har pådrivande handlare, företagare och tekniknyfikna privatpersoner bildat en telefonförening. Den första medlemmen var urmakare P A Åberg som gick med 1881.

Moderniseringen och inflyttningen rullade på i allt snabbare takt. Befolkningen fyrdubblades på mindre än 50 år, och runt år 1900 bodde här 22 000 personer. Det var inte längre säkert att man som stadsbo runt 1890 kände igen alla man mötte under en promenad genom staden, vilket man förmodligen gjort 20 år tidigare.

I takt med att Örebro växte fick man problem med att alla inte fick plats. Visst byggdes det, men man hann inte riktigt med. Och lönerna var låga, många var väldigt fattiga och alla hade inte råd att bygga. Så familjer och vänner trängde helt enkelt ihop sig och bodde på mindre yta. Trångboddheten och den dåliga bostadshygienen gjorde att epidemier lätt tog fart, och många blev undernärda och utslitna på grund av fattigdom och tunga arbeten. 

Varför kom så många hit då? Jo det behövdes arbetskraft till allt byggande av hus, järnvägar och kanalen till exempel. Stambanan blev klar 1862 och då invigdes också centralstationen. Nu hade Örebroarna järnvägsförbindelse med både Stockholm och Göteborg. Örebro var en sjöfartsstad sedan urminnes tider, men år 1888 går man ännu längre och flyttar hamnen närmre centrum. Nästan ända till slottet kunde båtar och pråmar tas efter att slussen hade invigts vid Skebäck och Svartån kanaliserats. Ett par stora hamnmagasin byggdes även vid den nya hamnplatsen.

För att mätta den växande befolkningen behövde jordbruket moderniseras. Den odlingsbara jorden kring Hjälmaren måste därför bli större. Ett stort sjösänkningsprojekt drogs igång under stor debatt under 1870-talet och slutfördes 1888. Resultatet blev att Hjälmaren blev grundare och att leder muddrades och Svartån kanaliserades upp till slottet. För Örebroarna blev också en av de positiva följderna att de sumpiga utkanterna, väster och öster, kunde bebyggas.