Kan du några ord på svenskt teckenspråk? I Örebro talar många människor teckenspråk. Det beror till stor del på att staden har en lång historia som utbildningsstad för människor med hörselnedsättningar. Idag finns specialgymnasium för döva och hörselskadade, RGD-RGH och Birgittaskolan som är en grundskola för barn med hörselnedsättningar. Många hörande örebroare kan lite alfabetstecken, kanske något snuskigt ord eller åtminstone”tack” på teckenspråk. Men visst vore det grymt om hörande kunde mer än så? Så att Örebro verkligen kunde leva upp till att vara Europas teckenspråkshuvudstad som vi blev utnämnda till 2010.
Ända sedan 1875 har massor av barn med hörselnedsättningar flyttat från sina hem runt om i Sverige och kommit till Örebro för att få undervisning. Döva barn hade då inte skolplikt som andra barn, men det fick de 1889. På den tiden betydde välgörenhet, insamlingar och privatpersoners initiativ mycket för barn och skola. I det här fallet var det örebroaren Gustav Wilhelm Gumaelius som låg bakom det som på den tiden hette dövstumskolan. Gumaelius var liberal riksdagsman och brann för utbildningsfrågor.
Dövstumskolan, Sturegatan 3. Interiör av skomakarverkstaden, 6 pojkar med lärare. År: 1925. Foto: Sam Lindskog, Örebro läns museum.
Dövstumskolan, Sturegatan 3. Klassrumsinteriör, syslöjden, 17 flickor med lärarinna. År: 1925. Foto: Sam Lindskog, Örebro läns museum.
Mycket av undervisningen var praktisk med slöjd som ett viktigt ämne. Stina Sohlberg kom från Värmland 1895, när hon var nio år. Hon blev kvar i Örebro hela livet. Hon gifte sig och fick barn och arbetade också som sömmerska. Nästan alla flickor i dövstumskolan blev sömmerskor. Pojkarna lärde sig bli snickare, skräddare eller skomakare. När det fanns många skofabriker i Örebro arbetade många döva som skoarbetare.
Bild: Rektor Zommarin och annan lärare övar talträning med elev på 1950-talet. (talträning 2)
Under Stinas skoltid var det bestämt att barnen skulle lära sig läsa på läppar. De fick inte använda teckenspråk på lektionerna. Stinas lärare använde till exempel speglar och satt med barnen i knät och visade hur munnen och tungan skulle se ut när man gjorde vissa ljud. H var lättast, då andades man hårt så att det blev imma på spegeln. Men på fritiden pratade man teckenspråk, till exempel inom Dövas förening som bildades 1908. Många hörande vet nog inte att döva ger varandra namntecken i stället för att teckna hela namnet med bokstäver. Stinas tecken var ett pekfinger i skrattgropen.
1950-tal. Lennart Hurtig med klass 1950-talet. Bild: Birgittaskolan.
Ända från det att Stina var liten fram till 1980-talet tillämpade man ”oral metod”: det vill säga att man ville att eleverna i första hand skulle kunna läsa på läppar och tala. På Örebroskolan, eller ”Specialskolan i Örebro för tal- och hörselskadade” som den hette under stor del av 1900-talet, skulle eleverna ha talad svenska som sitt främsta språk. Från 1950-talet ungefär infördes mer avancerade tekniska hjälpmedel för att tala och ta till vara eventuella hörselrester hos eleverna. Det fanns mikrofoner och högtalare, men även elektriska apparater som talade om för eleven när man uttalade olika bokstäver rätt.
Elever och till och med lärare tecknade i smyg på lektioner. Men det var strängt förbjudet och Hilding Zommarin som var rektor var jättesträng på den punkten. Den som använde teckenspråk under lektionstid fick stå i skamvrån eller till och med få stryk. En pojke som gick på Örebroskolan (som Birgittaskolan hette på 1950-talet) minns att en lärare straffade särskilt hårt. Han tog ett hårt suddgummi och drog i elevernas nackar om han såg det minsta viftande i klassrummet.
Birgittaskolan. September 1973. Foto: Knut Borg, Örebro läns museum.
Teckenspråk blev erkänt som officiellt språk 1981 och från det året blev det godkänt att användas som språk i undervisningen.