Många var de som flyttade från landet till stan under 1800-talet. Två av dessa var bröderna Adolf och Hjalmar Gustafsson. I det lilla fattiga torpet i Kilsbergsskogarna där de vuxit upp fanns ingen framtid, men i Örebro fanns fullt av jobb och möjligheter. De kom samtidigt som många andra unga till en snabbt växande stad. Sakta men säkert förändrar de unga staden.
Adolf och Hjalmar hade ingen utbildning mer än folkskolan hemma i Svenshyttan. De hade en lång väg att klättra från sin låga startnivå, men trots det kom de med tiden långt i sina karriärer. När de fortfarande bodde kvar hos sin mor, en fattig änka, gav bröderna sig iväg för att ta plats som skomakardrängar i Kumlatrakten. När de sedan sökte sig till Örebro hamnade de naturligtvis i skoindustrin som närmast exploderade under denna tid.
Den lilla stugan i Kilsbergen.
Mängder av arbetskraft behövdes till de nya fabrikerna
Örebro var inflyttarnas stad runt sekelskiftet 1900. Det behövdes fort massor av arbetskraft till alla de nya fabrikerna. Formell och boklig utbildning spelade ingen roll alls så länge man var beredd att hugga i och visa att man kunde jobba. Som uppväxta med många syskon i en liten fattig stuga ville säkert Adolf och Hjalmar få det bättre. Hur långt kunde de gå? Hur högt kunde man klättra? De såg alla framgångsrika fabrikörer och förmögna entreprenörer runt om i Örebro och tänkte kanske att kan de så kan jag! Men vad fanns det för möjligheter för den som varken hade utbildning eller ekonomiskt kapital?
Bröderna Gustafsson var troende och medlemmar i baptistförsamlingen. När de kom till Örebro anslöt sig båda till Örebro Första Baptistförsamling, Betelkyrkan. Att tillhöra ett bra socialt nätverk, till exempel en frikyrkoförsamling, hjälpte en att klättra uppåt i karriärsstegen och inom samhällets sociala klasser.
Örebro Första Baptistförsamling var en grogrund för många nätverk inom skobranschen i Örebro. Här fanns skofabriken Oscarias grundare Ernst Åqvist och hans bröder, och även Örebros skofabriks grundare Johan Fagerlind.
Genom att vara med i en frikyrka fick bröderna tillgång till en annan typ av bildning än den bokliga. Arbetet i baptiströrelsen innebar demokratisk skolning för bröderna Gustafsson och de andra församlingsmedlemmarna. Det påverkade så klart också deras värderingar och sociala normer.
Hjalmar överst till höger, Adolf nere till höger.
Medlemmar i ett nätverk drar nytta av varandra. Man lånar pengar, hjälper varandra med jobb, tar hand om varandra. Med liknande ursprung identifierar man sig med varandra och klättrar parallellt uppåt i hierarkin.
Inom baptiströrelsen visste man att ens församlingsbröder inte roade sig med spritdrycker eller andra utsvävningar. De var pålitliga och skötsamma, både i yrkeslivet och i det privata. Nätverket i församlingen var ett slags skyddsnät att falla tillbaka mot: hade man till exempel inte sina föräldrar i livet kunde man få stöd av äldre vuxna i församlingen.
.jpg)
Hjalmar som förman på Pehrson o Comp
Den yngre brodern Hjalmar fick aldrig mästertitel inom skomakaryrket utan gick direkt från lärlingstjänst till skofabriken i Örebro. Han avancerade sedan till tjänsten som förman och verkmästare. Adolf i sin tur arbetade sig till en mästertitel som skomakare innan han gick in i skoförsäljarbranschen och sedan vidare till delägarskap och chefstjänst i Kumla.
Bröderna hade självklart inte något ekonomiskt kapital med sig hemifrån eftersom de kom från ett fattigt hem. Allt kapital de senare kunde använda till delägarskap eller ett eget hem hade de arbetade ihop eller lånat.
Syskonträff hos Hjalmar på Malmgatan i Örebro.
Adolf blev efter en tid köpman och flyttade till Kumla där han senare var med och startade skofabriken Oden. Han blev senare delägare och disponent. Hjalmar å sin sida gjorde sin militärtjänst och fortsatte sedan arbeta på skofabrik i Örebro, nu med efternamnet Lindholm. Han gifte sig och flyttade till Rosta Egnahem. Han blev steg i graderna och blev förman på skofabriken Pehrson & Comp där han arbetade till sin död år 1944. De sista åren bodde Hjalmar med sin familj i en villa på Malmgatan 62 i Örebro, och han var då titulerad verkmästare.