”Då trodde kvinnorna att allt skulle bli så förnuftigt i världen bara kvinnorna fick säga sitt.”

Demokrati, det är verkligen ingen självklarhet. Att flera skulle vara med och bestämma, inte bara de som var rika eller hade ärvda titlar, var nya tankar under 1800-talet. Men man började tycka att alla, oavsett inkomst och börd, skulle ha samma värde och politiska rättigheter. Först gällde det så klart bara männen. Långsamt, långsamt gick utvecklingen mot att omfatta alla människor. Från början var intresset minst sagt måttligt för att förena kvinnor och politik.

Tablå arrangerad av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Örebro. År: 1913. Foto: Sam Lindskog, Örebro läns museum.

Tablå arrangerad av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Örebro. År: 1913. Foto: Sam Lindskog, Örebro läns museum.

Flera gånger hade den kvinnliga rösträtten tagits upp i riksdagen men länge var det bara den allmänna rösträtten för män som togs på allvar. Kvinnor som gav sig in i kampen fick ofta utstå hånfullheter och att bli offentligt kritiserade. Många, både män och kvinnor, var emot den kvinnliga rösträtten. Att vara rösträttskvinna hade en dålig klang.

I Örebro startades 1903 Föreningen för kvinnans politiska rösträtt. Det var en lokalförening som fick namnet Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Rörelsen var inspirerad av liberala idéer som utgick ifrån individen och människors lika värde och lika rätt till självbestämmande. Grundtankarna var att även kvinnorna skulle få samma politiska rättigheter som männen.Men kvinnor skulle inte konkurrera med männen utan komplettera, propagerade man. Kvinnor och män kompletterade varandra, men kvinnornas erfarenheter var en outnyttjad resurs.

Kampen för rösträtt fördes vid denna tid i hela världen och den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen var ansluten till International Woman Suffrage Alliance. Den manliga rösträttsrörelsen Sveriges allmänna rösträttsförbund, SARF, hade betydligt fler medlemmar. Den hade också en annan klassammansättning, med fler arbetare som medlemmar.

Nykterhetsorganisationer. Kvinnornas demonstration för spritförbud. Stortorget. År: 1914.

Nykterhetsorganisationer. Kvinnornas demonstration för spritförbud. Stortorget. År: 1914.

FKPR var en av många kvinnoorganisationer i Örebro och blev som en spindel i nätet i början av 1900-talet. Många kvinnor var organiserade i frågor som pensioner, nykterhet, fred eller byggandet av barnbördshus.

Ironiskt nog ändrades kommunallagarna så att både kvinnor och män blev valbara till kommunfullmäktige före den allmänna rösträtten infördes. 1910 klev den första kvinnan in i Örebro kommunfullmäktige, nämligen hattfabrikören Hanna Lindberg för de frisinnade. De regler som då rådde – man var bara valbar som kvinna om man var välbärgad och ogift – gjorde att kvinnor och politik var en svår fråga inom socialdemokratin, eftersom många arbetarkvinnor hamnade under ”fattigstrecket” och det fanns ett motstånd mot att rösta in överklasskvinnor i stadsfullmäktige. Socialdemokraterna bars upp av fackföreningarna, och vid denna tid fanns inte många kvinnor där och de hade dessutom låg status.

Men historien fortsätter. 1918 beslutades att den kommunala rösträtten inte längre skulle vara inkomstrelaterad och 1919 fick män och kvinnor samma formella politiska rättigheter och samma medborgerliga status. Valet 1921 var det första riksdagsval någonsin då kvinnor fick rösta i Sverige. Endast fem kvinnor fick en plats i riksdagen 1921. Det skulle dröja ända till 1940 innan Örebro län hade en egen kvinnlig riksdagsrepresentant.

Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb ca 1904. Bild från ArkivCentrum.

Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb ca 1904. Bild från ArkivCentrum

Några kvinnor berättar om hur de fick slita hårt i en lång och intensiv kamp för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början:

”Det var svårt att övertyga kvinnorna i det självklara i att vi lika väl som männen skulle vara med och bestämma i samhället. Ofta fick man höra – Det där med rösträtten får min man sköta. ”

”Mottagandet varierade starkt från hem till hem när vi gick ut och samlade in namn på våra listor.”

”När sedan rösträtten kom för oss kvinnor gick det lättare att få kvinnorna att gå med och rösta, men oftast var det gubbarna som tog med sina fruar när det var dags att rösta.”

”Jag stod vid många val och delade ut sedlar och då kunde man se hur den kvinnliga rösträtten fungerade de första åren, nog verkade männen ivrigare att gå fram till valurnan.”

Anna Andersson

Anna Andersson

Anna Andersson, född 1891, var med i Örebro socialdemokratiska kvinnoklubb när kvinnorna kämpade för rösträtt. För kvinnoklubbisterna var fattigdomen och hungern också en viktig fråga. 1918 hade man ett välbesökt möte i Folkets park. På 20-talet hade man basar för ungdomsarbetslösheten och fick in 400 kronor. ”Vi grät av glädje för att vi fått in så mycket pengar!  Det var svårt att få in gåvor till kvinnoklubbarna. Folk hade så lite. Hungern var svår. Den som inte varit med om den hungern har nog svårt att förstå”, tänker Anna.

”Idag (1969) talar vi så mycket om jämlikhet, men ingen vill pruta på bekvämligheter och välstånd.  Jag minns hur glada vi var första gången vi fick rösta. De trodde kvinnorna skulle få stort inflytande. Då trodde kvinnorna att allt skulle bli så förnuftigt i världen bara kvinnorna fick säga sitt.” Men Anna är besviken när ÖK träffar henne 1969. ”Kvinnorna är alldeles för lite representerade i nämnder och styrelser.”

Det var inte alla kvinnor som fick lov av sina män att gå med i kvinnoklubben, minns Anna. Mannen var rädd att bli hånad på stan och på arbetsplatsen för hans frus skull. Kvinnans plats var ju traditionellt i hemmet.

Källa: ÖK 1969-11-15