Att vara barn i Örebro

Länge levde synen kvar att det var ”tvivelaktiga barn”, alltså barn från problemhem av olika slag, som skulle få vård från det offentliga. Därför var det rätt svårt att få människor att acceptera dagis när de infördes under mitten av 1900-talet.

Arbetshuset hade funnits ända sedan 1806 och styrdes av Örebro stad.  Målet var att motverka tiggeri och hjälpa den ökande skaran fattiga i Örebro. För att ta emot hjälp skulle den fattige göra rätt för sig. Från början sattes både vuxna samt föräldralösa och oäkta barn i arbete på Arbetshuset. Men sen blev det bara för barn.

Många barn for illa på grund av undernäring, sjukdomar, fattigdom och den mycket utbredda alkoholismen. En del män och många kvinnor ur borgar- och medelklassen försökte gå samman och hjälpa de utsatta barnen. Välgörenheten spelade stor roll för de utsatta barnen, men även för de vuxnas nätverkande. Många välgörare samlade in pengar genom basarer och lotterier eller arbetade praktiskt för att hjälpa obemedlade barn. Förutom Sällskapet Småbarnens Vänner som bland annat hade hand om barnhemmet i Arbetshuset, fanns Frivilliga hjälpföreningen från 1903 till 1967, Sällskapet Mjölkdroppen under första världskriget och mellankrigstiden och Tysta Nöden under andra världskriget.

Hedda Dahlgren var en av alla de borgarkvinnor som ömmade för barnen och för barns bildning. Hon tog initiativ till en småbarnskola i arbetshuset redan 1840. Den tog emot barn som var mellan tre till sju år då föräldrarna arbetade. Barnen skulle uppfostras och undervisas med inspiration från liknande småbarnskolor i England och Skottland. Hedda Dahlgren var före sin tid vad gällde barnpedagogik och var den första i Sverige som såg till att tysk, pedagogisk litteratur från den senaste forskningen översattes till svenska.

På arbetshuset var vardagen inrutad och hård disciplin gällde. Man arbetade jämt och dagarna var grå och händelselösa. Regler skulle följas och barnen skulle fostras att lyda. Större barn gick i skolan och hade läxor att göra på kvällarna.

Först 1946 kom en lag som avrådde från att bestraffa barn genom att till exempel stänga in eller isolera dem, tvångsduscha eller dra in måltider. 1960 förbjuds aga helt på barnhem i Sverige.

Berättelse om hur det var på Arbetshuset i slutet av 1800-talet.

”Arbetshusbarnen var strängt förbjudna att på egna ben ge sig ut på gatan, men under vintrarna fick de åka skridsko på en begränsad del av slottsdammen. Deras tid till och från skolan var så knappt tillmätt, att den inte medgav några krokvägar. I sina grå vadmalskläder, vävda på Arbetsinrättningen, numera Norra sjukhemmet, kändes de igen på långt håll. Vid de ofta återkommande gudstjänstbesöken följdes alla åt i flock med syster Kristin eller hennes biträde i spetsen. Det upprätthölls en sträng disciplin på religiös grundval”.

Bertha Gerdin kom till Arbetshuset vid sju års ålder 1907. Hon förlorade ett ben i benröta. Hennes mamma var tvungen att flytta till landet för att försörja sig och kunde inte ta hand om ett handikappat barn. Berta var alltid ensam och rädd på arbetshuset. Hon berättar vidare:

”Ett barn som var olydigt kunde straffas med att tvingas ligga i sängen i flera dagar utan mat. Men vi hjälpte varandra, det gör ju alltid barn. Vi gömde brödbitar innanför blusen och gav till dem som var straffade. Det gjorde man solidariskt och diakonissan fick aldrig reda på det.”

Eftersom Berta var ”vanför” blev hon kvar som sömmerska på arbetshuset, även som vuxen. Arbetshuset hade ett litet bibliotek och det blev hennes flykt och räddning. När hon var 54 år fick hon pension och kunde flytta till egen lägenhet. ”Jag blev salig när jag fick ett eget liv”.

Arbetshuset blev för litet för att fungera bra som barnhem. I början av 1900-talet var huset i dåligt skick. Den ständigt ökande trafiken var ett problem för barnverksamheten, då huset låg mitt i Örebro. Under perioder var verksamheten utlokaliserad på olika platser. Verksamheten fanns kvar till 1936.

Maria Kjellmark var en enkel prästdotter från Axberg och startade sin första Kindergarten i Oskarsparken 1902. Ett tiotal barn mellan fyra och sju år togs om hand fyra timmar per dag. Till sin hjälp hade Maria unga seminarieelever som fröknar. Barnens föräldrar fick betala en hög avgift. Efter några år togs även fattigare barn omhand.

Bild: OLM_Nr.3322_1 Kindergarten, Oskarsparken 2. Interiör, nio barn med lärare. Fröken Kjellmark. År: 1910. Foto: Sam Lindskog, Örebro läns museum.

Maria Kjellmark hade skaffat sig den senaste utbildningen i tidens barnpedagogik. Den var genomtänkt och detaljerad in i minsta detalj. Till Sov du lilla videung skulle till exempel Elsa Beskows illustration visas på staffliet, samtidigt som videkissar skulle ställas fram i vas och därefter skulle videkissar tillverkas av grått garn och läggas i ask. Kjellmark inspirerades av Fröbelpedagogiken. Likt blommor i en trädgård skulle barnen växa upp, enligt den tyske pedagogen Fröbel som myntade ordet barnträdgård. Barnen skulle lära sig genom lek, kunskap och arbete. Ingen skulle vara sysslolös.

De många fabrikerna i Örebro krävde arbetskraft. Och i Örebro arbetade ovanligt många kvinnor i skofabriker, kexfabriken och i andra industrier. Men vem skulle ta hand om barnen? Många barn fick ta hand om varandra i hemmet och hålla spisen varm tills föräldrarna kom hem. De få barnträdgårdar som fanns var bara öppna fyra timmar per dag och det täckte inte alls mödrarnas långa arbetsdagar i industrin. Margit Palmaer-Waldén var frontgestalt i Nya Husmodersföreningen som själva startade ett daghem. Man tog en avgift på 50 öre per dag och 50 öre för mat. Lokaler fick man bland annat låna av fabrikör Behrn på Fabriksgatan. Intresset från föräldrarna var stort, många ville lämna in sina barn på det nya daghemmet, som snabbt blev överbelagt. Från 1942 tog Örebro stad motvilligt över daghemmet. Behovet av kommunala daghem gick inte att hejda.

Synen på barn var i grunden förändrad sen barnarbetets tid. Nu tog pedagogiken över mer och mer. Maria Kjellmark hade med sin Kindergarten och sin egen skola för barnträdgårdslärarinnor lagt grunden till den förskollärarutbildning som än i dag finns på Örebro universitet.