Ungdom på drift

Vuxenvärldens panik och fasa över ungdomars sätt att umgås, bete sig och klä sig är evig. I Örebro har ungdomar sökt sig till särskilda platser, ifred från vuxenvärldens granskande blickar. Minnen av den första dansen, första kyssen och kanske första fyllan är ofta förknippad med musik – eller motorfordon.  

Danskurs på 1920-talet.

Orkestern Mary Aston i Folkparken, ca 1936.

Mellan första och andra världskriget fanns en debatt om ungdomens förfall. Då var det såklart inte smartphones, utan dansbanorna och jazzen, som blev måltavlor. Som alltid handlade mycket av de vuxnas moralpanik om rädsla för det nya. Jazzen kom när världen hade hämtat sig ekonomiskt efter första världskriget och ekonomin såg ut att vara på väg uppåt igen. I Örebro fortsatte industrierna att växa och allt fler unga människor flyttade till stan. 

Dans i Folkets park.

Förutom i det nöjesliv som ordnades av föreningar och kyrkor umgicks man på caféer och så klart i Folkets park som hade sin storhetstid under 1950-talet. Artister som Snoddas, Alice Babs och Delta Rythm Boys turnerade och drog stora skaror ungdomar till sina konserter. 

En av de första jazzorkestrarna i Örebro var dansorkestern the Red Band som bildades 1929. Och 1933 bildades Whispering band, det band som utan tvekan flest har dansat till i Örebros historia. De finns kvar än idag! I början spelade man frekvent på de båda folkparkerna i Rynninge och Adolfsberg. 

Whispering band på Teknis. 1945.

Kritiken mot jazzen var massiv och innehöll också mycket rasism. Skribenter i tidningarna beskrev

jazzen som ”n-musik” och dess utövare för ”människoätare” eller ”djuriska”. Här i Örebro var man inte annorlunda, vilket går att läsa i Nerikes Allehanda i samband med Jimmie Luncefords besök i Örebro under sin sverigeturné år 1937. Då skriver signaturen Geo. följande:

”Västerlandets folk bör väl knappast uppbyggas med dylika musikaliska prestationer, som för att i uppåstigande (=nedåtstigande) riktning överträffas skulle fordra en orkester av gorillor eller eventuellt orangutanger, vilket som i detta sammanhang anses finast. Vädra ut negrerna ur konsertsalen, herr Ribbe! Det luktar bränt horn…”

Ungdomar på Louis Armstrong-konsert i Idrottshuset. Oktober 1955.

Louis Armstrong spelar i Idrottshuset. Oktober 1955.

När man kritiserade dansbaneeländet var man också rädd för den okontrollerade utomäktenskapliga sexualiteten som man trodde härjade fritt runt dansbanorna. Det hängde samman med en annan stor samhällsförändring - kvinnans ställning i samhället hade stärkts. Kvinnor hade fått rösträtt. I Örebros industrier bestod arbetarna till stor del av kvinnor. Kvinnor syntes mer och efter första världskriget syntes det till och med på kläderna, man slapp ha korsetter och kunde ha kortare kjolar. Denna förändring tog lång tid för många att acceptera. Flickor som ”sprang” på dansbanorna ansågs vara lössläppta.

Whispering band. År: 1943.

Om ett besök vid Adolfsbergs Folkets park finns beskrivet i ett kåseri i Nerikes Allehanda sommaren 1941:

”Saxofonen ylar långdraget, man kan ej spåra några tendenser till melodi. Rytmen tycks vara det enda bestämmande, och den markeras jämnt och enahanda av trummans dunk. Litet bakom det övriga kapellet står en svartmuskig Adonis och hanterar en basfiol. Det glänser flottigt från hans pomadavågor. Han är charmören i kapellet. Då och då sänder han ett eldigt ögonkast till någon av dansgolvets skönheter och den utvalda känner sig lycklig för resten av kvällen.

Och musiken skränar vidare. Det är en slags bisarr klappjakt som pågår. Man håller varann krampaktigt i händerna och bevarar avståndet mellan varann med krökta, spända armar. Vilt stirrar man in i moatjéns ögon och skrattar ansträngt med alla tänderna.  Som komplement till fötternas rörelser vrider man kroppen i spasmodiska ryckningar.

Ett par flickor, som knappast vuxit ur barnskorna, flyga omkring på i dansgyttret och ställa till med ytterligare oreda. Håret står dem som en risig kvast om huvudet, och i rekordfart hoppa de omkring på vartannat ben. Vilken stil de anammat är ej möjlig att fastslå… Med jämna mellanrum skär en gäll vissling genom den sorlande rymden. En liten lymmel finner förfärlig tjusning i att öka oväsendet.”

   …Swingpjattar och neutralitetsänkor, blazerflickor och minderårig skolungdom – en brokig blandning…

Den tätnande sommarnatten sluter sig åter igenom om den tillfälliga parkbesökaren. Han följer dröjande den ringlande skogsstigen tillbaka till staden och kan inte göra sig fri från en stark känsla av beklämning. Intrycket av något jäktigt, flabbigt, hållningslöst och fullkomligt ovärdigt låter sig inte utplånas.”

De stora barnkullarna som föddes efter andra världskriget förfärade sina föräldrar med elgitarrer och svängande höfter. Rock ’n rollen var här, nyimporterad från USA och England!  Artister som Elvis och Tommy Steele påverkade ungdomarnas val av kläder och attityd. Artisterna kallades allmänt i media för rockkungar. 

Rock-Olga uppträdde i Örebro augusti 1959.

Här spelas Rock n’ roll. Åke Åberg på gitarr, trummisen Håkan Eklund, sångaren Thorstein Bergman, Jan Alm på bas, Ulf Starbäck på piano och Ulf Hedberg spelar sax. Året var 1957.

I Örebro, där befolkningen fördubblats på 40 år, bodde nu 60 000 människor. Blandningen av människor gjorde att fler stilar, kulturer och smaker kunde finnas bredvid varandra. Jazzklubbarna fanns kvar men rocken och popen tog plats i stora sammanhang och rock- och popgalor ordnades där kända rockkungar och gitarrband spelade.

Popgala i Idrottshuset. 1964.

Tommy Steele spelade på Idrottshuset i Örebro 1958 och möttes av skrikande och gråtande ungdomar. Men Lionel Hamptons spelning framstår som särskilt våldsam enligt Nerikes Allehanda som recenserade framträdandet med följande ord:

De jazz-och rock and roll tokiga ungdomarna slog bottenrekord i brist på hyfsning. Det finns inget försvar för de som ställer sig på bänkarna och hoppar tills de förstörs. Åtskilliga bänkar förvandlades till kaffeved i Idrottshuset. Nog sagt om eländet.

Om Örebro kommun någonsin hade haft minsta lilla intresse för att finansiera ungdomsmusik försvann det efter den tumultartade Stonesgalan på idrottshuset 1967. Den 21 december 1968 intervjuar NA kulturchefen Lars Önner. På frågan om kommunen har tänkt sig att göra det möjligt för ungdomar att lyssna på pop i kommunal regi svarar han ”Nej det har vi verkligen inte gjort. Vi har gudskelov aldrig ordnat några popgalor. Att göra människor hysteriska är väl inte kultur.”

Cyclones vid Frimurarlogen. Bakre raden från vänster: Kaj Eriksson, Bengt Johansson, Främre raden från vänster: Peter Forsberg, Christer Johansson, Greger Agelid. Augusti 1962.

Från 1960-talet minns många Örebroare sina ungdomsgårdar som fick en viktig plats i de nya bostadsområdena Rosta, Norrby, Tybble och många fler. Här fick man repa med sina popband och kanske också uppträda för kompisarna. 

Hi-Canes i Norrbygårdens källare. Anders Björklund, Lars Sjögren, Olle Wennerlund, Tommy Svensson. 1960-tal.

Flera ungdomskulturer dök upp under 1960-talet. Till exempel raggare, motorcykelknuttar och mods. Och alla hade sin stil, sin musik och sina mötesplatser. 

Knuttar på Järntorget. Augusti 1966.

Mods vid Karro. Maj 1966.

Under 1960-talets slut och 1970-talet började moraldebatten att handla om den kommersiella kulturen mot den mer alternativa. I Folkparkerna syntes det till exempel genom att politiska exilgrupper och medvetna svenska artister uppträdde. I den statliga kulturpolitiken som fastställdes 1974 hette det att ”folkparkerna skulle främja ett decentraliserat kulturliv och motverka kommersialismens negativa verkningar.” Musikfester och folkmusik skulle vara ett alternativ till kommersiell musik.