Jag dansar alltid nykter

I det gamla Sverige och i 1800-talets Örebro var spriten ett stort problem. Superiet förde med sig mycket elände och fattigdom och nöjesutbudet var stort i den växande staden. Många som flyttade till Örebro var unga människor som bodde inhysta hos folk och i små rum. Därför umgicks man inte hemma så mycket, det fanns inte plats till det. I början av 1900-talet fanns det ibland cirkus på Alnängarna och det öppnade biografer på flera håll. På caféer och krogar spelades musik och i folkets park var det dans och andra nöjen. Alkoholen var en ofta närvarande. Från stadens och samhällets sida försökte man begränsa drickandet, men fylleri och spring på gatorna var ett ungdomsproblem.

Nykterhetsrörelsen hade gjort entré på bred front redan under 1800-talet. De olika nykterhetslogerna växte till och erbjöd ungdomar att umgås med ofarliga nöjen. Lotterier, körsång, gökottor och dans till exempel, förutom skolning i föreningsliv och folkbildande föredrag.

Sommartid sökte örebroarna sig till grönområden och dansbanor utanför staden för att umgås. Strömsnäs vid Hästhagen i Karlslund är ett exempel. Här blev det problem med festanden på 1910-talet.

Området blev en oroshärd och stadens hästdragna fyllekärra gick ofta åt detta håll och polisen fick avstyra bråk mellan olika slagskämpar. Sommaren 1916 blev därför den sista vilda sommaren. KFUM tog därefter över byggnaden och erbjöd sedan servering och nöjen under mer ordnade former.

Under mellankrigstiden ökade debatten om den nöjeslystna ungdomen. Jazzen var ett nytt inslag och moralpanikens vågor gick höga. Det verkade som om ungdomen inte längre var intresserad av hem och familj utan bara ville ägna sig åt nöjen. Kyrkans ungdomsverksamhet, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen erbjöd alternativ till dansbanorna i form av frisksport, körer och studiecirklar. Föreningar med ungdomsaktiviteter fick ett uppsving under 1930- och 40-talet.

I Örebro var det problem med ungdomar som drogs till osunda nöjeslokaler och drev omkring på gatorna. Därför fick barnavårdsnämnden i uppdrag att öppna en ungdomsgård 1942. Den skulle genom sina klubbar, kurser och studiecirklar av olika slag ”väcka ungdomarnas intresse för ett sunt och friskt ungdomsliv samt bidraga till ungdomarnas fostran till goda och nyttiga samhällsmedborgare”. Första året låg den på Fabriksgatan 14, sedan flyttade den in i Nygatan 4 där välgörenhetsföreningen Småbarnens vänner haft sina lokaler.

När många fick det bättre i folkhemmet fick man också mer fritid. Ungdomar med en massa ledig tid växte som problem allteftersom efterkrigstidens stora barnkullar växte upp. De nya bostadsområdena som byggdes fick alla var sitt centrum där ungdomsgården var ett självklart inslag. Den första av dessa var Rostagården 1952. Därefter kom alla andra stadsdelar efter. Många örebroare har minnen av gårdarna i Norrby, Markbacken, Tybble , Baronbackarna, Vivalla, Varberga, Vevhuset, Billbergska gården, Haga centrum, Centrumgården, Hällebogården och några till...

Ungdomsgårdar Markbacken, Varberga mfl.

På 1960-talet hade det blivit mycket svårt att få utskänkningstillstånd för nöjeslokaler. Det nya fenomenet disco började dyka upp. I Örebro var man helt unik med att kommunen erbjöd sig ett helt nyktert diskotek i barnavårdsnämndens regi. Det hette Don Quijote och fanns under 1960- och 70-talet. Man inrättade till och med en diskoteksnämnd där ungdomar fick sitta med och bestämma. Stig Svärd som var med som ung eldsjäl och discjockey berättar att det väckte stort engagemang i hans kompisgäng och att de byggde om lokalen själva. Det här var före Studio 54 och glitterdiscon, man spelade helt enkelt bra och modern dansmusik på skiva. Åldersgränsen var 16 år berättar Stig. Men när man nådde den mogna åldern 18 var det andra ställen som gällde, främst nattklubben Prisma. Men då har vi lämnat historien om de ordnade och nyktra nöjena…