Oscarias ägare Ernst Åqvist firade en gång sin egen födelsedag med att bjuda alla anställda till Skansen i Stockholm med ett extrainsatt tåg. Kanske var det sådana tillställningar och utflykter som hjälpte till att skapa den omvittnade oscariaandan? Och vad låg bakom Ernst Åqvists vilja att vara en annorlunda arbetsgivare?
Oscaria var en av de största skokoncernerna i Sverige. Under sin storhetstid hade företaget tre stora skofabriker i Örebro, tillverkningsfilialer på flera håll i landet och dessutom över 270 skoaffärer. Företagets storlek gjorde att man också kunde bedriva personalvård storskaligt. Ägaren Ernst Åqvist var ledamot i stadsfullmäktige i Örebro och även riksdagsman för Frisinnade landsföreningen (senare Folkpartiet), i första kammaren där han kort och gott kallades Åqvist i Örebro. I riksdagen hade Åqvist lyssnat till debatten kring arbetsgivarens skyldighet att ha en god kontakt med sina anställda, och även influerats av utlandet gällande både arbetarbostäder och personalkonsulent. På Bataverken i Tyskland hade Thomas Bata skapat en kultur där arbetsgivaren gav de anställda i princip allt de hade i sina liv. På så sätt var fabriken de anställdas välgörare samtidigt som de blev oerhört starkt knutna till – och ovanligt beroende av – sin arbetsplats. Detta tros ha inspirerat Åqvist som fick anpassa sig till svenska förhållanden om han försökte skapa en kultur med tacksamma och lojala anställda. Trots att mycket av det han gjorde för sina anställda av många ansågs var positivt var han inte okritiserad. Bland annat uttrycktes det att han ville införa ”batametoder”, och han anklagades för att vara en religiös slavdrivare.
Oscarias 50-årsjubileum på Idrottshuset 1957
Utdelning av guldur och guldarmband på Oscarias jubileumsfest 1957
Redan 1926 anställde Oscaria en personalkonsulent, något väldigt unikt. Fröken Ingeborg Helgeson var utbildad på Socialpolitiska institutet och en kvinna med en lärarinnas pondus som kom att stanna på sin tjänst i närmare elva år. Hon tog hand om personalens hälso- och sjukvård, men också kursverksamheter och andra förmåner. Av arbetarna kallades hon för ”fabrikssyster”. Hon ordnade kurser i hemsömnad, hemsjukvård, nationalekonomi och barnavård.
”Den där personalkonsulenten ska hjälpa chefen att göra oss mjuka och beskedliga. Det är klart hon står på arbetsgivarsidan” sades det från arbetarhåll. Men fabrikssystern blev populär då hon ordnade trevliga samlingssalar där arbetarna kunde äta sin matsäck. Senare skulle detta utvecklas till matsalar där man för en billig peng kunde köpa sin grötfrukost med kaffe. Fröken Helgesson hjälpte även till med hyran när en familjeförsörjare gått bort och fick med tiden en nära kontakt med de anställda.
Under sommaren kunde fabriksarbetarna vila upp sig några dagar på det sommarställe som direktör Åqvist skänkt till personalen. Sundbyvik vid södra Hjälmarstranden blev ett semesterhem för Oscariafolk från hela landet. Huset, som var byggt för familjen Åqvist med deras sju barn, var väl tilltaget. Här kunde semesterfirarna fiska, bada eller låta barnen leka i lekstugan.
Bristen på bra bostäder var stor på 1920-talet. Många skofabriksanställda bodde i de sämre bostäder på Södermalm som kallades för skomakarstan. Där var trångboddheten stor och familjer med flera barn trängdes i en- eller tvårumslägenheter. Med kort avstånd till fabriken på söder köpte Ernst Åqvist tomter för att bygga personalbostäder. 1927 – 1928 byggdes tre radhuslängor tillgängliga att hyra för de anställda. De hade hög standard med duschrum och vattentoalett, och alla lägenheter hade också trädgårdsland.
Oscaria såldes 1968 ironiskt nog till just Bata, som årtionden tidigare inspirerat Åqvists personalpolitik.