Snart är det bara de äldre som minns att Örebro har varit en skostad. Men det var en jättegrej här förr: runt 1950 jobbade en tredjedel av alla industriarbetare i Örebro med skor. Sedan skomakarverkstäderna växte och blev fabriker i slutet av 1800-talet har det funnits omkring 365 skofabriker här och Örebro var känd för sin skotillverkning i hela Sverige. Det som påminner om skoindustrin idag är några stora byggnader, till exempel Oscaria där Virginska skolan numera håller till. Och självklart ÖSK:s hejarklacks klingande sång:
Åh Örebro
Gamla fina Örebro
Kex och skor finns inte kvar
Men fotbollen är underbar
Allt började med att en skomakare från Kumla började tillverka många skor i taget i stället för ett par åt gången. De var av enklare modell, utan skillnad på höger- och vänstersko, och såldes på torget. Snart tog många skomakare efter och anställde flera arbetare och byggde större verkstäder. Nu tillverkades skor i stora partier och torgförsäljningen av skor ökade. Skomakarverkstäder organiserade sig med läderhandlare och uppköpare av färdiga skodon. Örebro blev snart huvudort för denna verksamhet.
Butik
Puts- och packavdelningen på Oscaria
Lager Carlsson Åqvist 1928
En man som hette Johan Fagerlind arbetade som cyklande försäljare på sko- och lädergrossistföretaget Carlsson & Åqvist. Han kände en av ägarna, Erik Åqvist, väl då de båda var medlemmar i Örebro Första Baptistförsamling. Företaget skickade iväg Fagerlind till Tyskland för att arbeta på en skofabrik. Tillverkning av skor på fabrik skulle vara mycket mera lönsam än mindre verkstäder och i Tyskland skulle Fagerlind lära sig allt om det. Man kom överens om att Åqvist skulle stödja Johan Fagerlind i uppbyggandet av en egen fabrik i Örebro, mot att Carlsson & Åqvist skulle ha ensamrätt på försäljningen av skorna.
Så startades då Örebros första skofabrik år 1894. Johan Fagerlind startade den tillsammans med sin kompanjon John Palmborg och den fick namnet Örebro skofabrik. Precis som i partiskomakeriets början använde man raka läster. Det var praktiskt då man kunde sätta skorna på vilken fot som helst. Skorna slets också jämnare och de höll till fler barn (man tillverkade mest barnskor i början). Det gick bra för Fagerlind som snart kunde byta sin cykel till en av stans första bilar.
Efter detta var skoepoken igång i Örebro. Johan Behrn började med en ren nåtlingsfabrik som fick namnet Svenska skoindustriaktiebolaget. Liksom Carlsson & Åqvist började J. Pehrson & Comp. som grosshandelsfirma innan de byggde egen skofabrik 1907. Skofabriker som Skandia, Edlings, Rex, Victoria, Kronan, Marks och Oscaria poppade upp som svampar ur marken.
Många skofabrikanter lärde sig jobbet praktiskt genom utlandspraktik. Man kunde få rejäl fart på sin karriär genom att arbeta som lärling hos affärsbekanta i USA eller Tyskland. En yngre broder till ägarna av skogrossistfirman Pehrson & Comp. i Örebro, åkte till USA för praktik och branschstudier för att sedan komma hem och få tjänst som disponent. Utbildning genom folkhögskola eller lantmannaskola samt kvällskurser var dock vanligare. I Örebro kom hälften av alla fabrikanter från arbetarklassen och saknade boklig bildning.
Oscaria-butik, Drottninggatan, 1954
Den första skofabriken startade alltså 1894. Sedan gick det mycket fort och 20 år senare jobbade upp mot ett par 1000 personer på skofabriker i Örebro. Både kvinnor och män, och även barn i början. Det fanns många olika moment i skotillverkningen som alla krävde sin särskilda personal med olika status och rättigheter.
Till exempel:
På Skärningsavdelningen jobbade skärarna som hade högst status bland arbetarna på fabriken och arbetade med att skära ut lädret efter mönster i olika modeller. Det var inte ett tungt arbete utan utfördes med precision och männen arbetade i slips och vit skjorta. Skärarna ansvarade för att det dyra skinnet utnyttjades på bästa sätt.
På Nåtlingsavdelningen, där skons ovansida syddes ihop, arbetade nästan bara kvinnor. Här sydde man fast plösar, sydde i foder och sydde bakkappan på skon. Här dekorerades även de skor som skulle ha mönster på ovansidan.
Nåtlingsavdelningen på Oscaria
Damsko 1958
Sen fanns det Stansavdelningen, där sulorna färdigställdes, Maskinsalen, där ovanlädret formades (pinning) och ovansidan fästes i sulan (bottning) och klackarna sattes på skon. Och till slut puts- och packavdelningen där skorna fick sin slutputsning och packades i kartonger.
Skor packas på Oscaria
Oscarias skor för leverans
Inom en skofabrik fanns förutom skofabriksarbetarna en rad tjänstemän i arbetsledande positioner. Skofabrikanten ägde fabriken och under honom arbetade kontors- och försäljningscheferna, modellören, pack- och lagercheferna samt verkmästaren med sina förmän i produktionen.
Högt tempo på Oscaria
Skärningsavdelningen på Oscaria
Arbetsmiljön i skofabrikerna var inte den bästa. Bullrig miljö och starka lukter av läder och lim var vardag. Jobbet var tungt och skulle ske i ett högt tempo, arbetarna i fabriken fick ackordlön. Arbete tio-elva timmar om dagen var inte ovanligt, tills lagen om åtta timmars arbetsdag stiftades 1919. På 1920-talet innebar semester för en skofabriksarbetare bara 3-4 lediga dagar kring midsommar. Hierarkierna inom fabrikerna var starka, mellan tjänstemän och arbetare, mellan anställda och arbetsgivare. Ju längre fram på 1900-talet desto bättre blev det och även arbetsgivarna förstod att produktionen blev bättre om arbetarna trivdes och var friska. Fabriken Oscaria var mycket modern och en förebild för andra skotillverkare när det kom till omsorg om arbetarna. Läs mer om den så kallade Oscariaandan här (länk).
Under 1960-talet lades nästan alla skofabriker ned. Det blev för tuff konkurrens när det gick att importera billiga skor från Sydeuropa. Örebros rykte som skostad hängde dock med ända in i modern tid.