Ur askan, den nya staden

Örebro var en liten stad, bara en samling trähus på åsen vid bron som korsade Svartån. Rådhuset, kyrkan och slottet var av sten. I övrigt fanns sumpmark och leriga stigar runt ett fåtal gator och ett par små torg. Livet byggde ännu på självhushåll och därför hade också alla - även de med finare jobb - jordbruk och husdjur. I stan bodde alltså också kor, hästar, svin och får. 

När elden bröt ut den 23 mars 1854 tog den sig snabbt. Nästan alla bostadshus mellan Svartån söderut mot Pumpkälltorget (nuvarande Våghustorget) var av trä och brann ner vilket gjorde 1200 personer hemlösa. En person blev innebränd och avled. Efter bara några dagar antog man en ny stadsplan och bestämde att en modern stad skulle byggas upp i askresterna efter den gamla.

Skolpojken Fresk vaknade klockan halv ett natten mellan den 23 och 24 mars och stirrade rätt in i brandlågor. Fresk och hans bror bodde på övervåningen i Lambys färgeri, hos sin syster och hennes man. De rusade ner, väckte paret Lamby och tog varsitt av sina små sovande syskonbarn i famnen och rusade ut. Alldeles för lång tid tog det innan brandvakten upptäckte elden och alldeles för lång tid innan den enkla brandkåren ryckte ut. Örebroarna söder om storbron ryckte ut för att hjälpa till när ryktet spreds till omgivande gårdar på landet. Snart var hela stan vaken och man ordnade vattenlangningskedjor för att bekämpa elden så gott det gick. Men vinden låg på från nordväst och spred glödande fnöske ner över trästaden, mot Pumpkälltorget. Fortfarande morgonen efter brann elden och hade fått ny fart öster om Stora gatan (nuvarande Drottninggatan).

Carl Söderlindh var 13 år och bodde på sin familjs gård vid Stora torget. Klockan elva på förmiddagen den 24 mars var det olidligt hett på kyrkbacken när elden fortfarande härjade runt omkring. Där stod han med sin pappa och såg hur familjens hem vid Stortorget brann ner. Fasaden stod ännu emot, men innanför fönstren lyste det som om det var en stor fest. Plötsligt störtade allt samman och gnistor slog upp som ur en vulkan. Carls pappa grosshandlare Erik Söderlindh hade tårar i ögonen och sa stilla ”Nu har vi inte mer här att göra”. Carl evakuerades med sin familj till en liten stuga vid Eriksberg utanför staden. Först två veckor senare kom han tillbaka och det han mindes starkast efteråt var den skog av uppstickande skorstenar som mötte honom.

Många av de drygt 5000 människor som bodde i Örebro på 1850-talet var väldigt fattiga och därför blev nöden efter branden väldigt stor. Pengar samlades in till en nödhjälpskassa. En trupp soldater på tillfällig genommarsch skänkte hela sin dagsranson till de nödlidande. Folk inhystes i Karolinska skolan och många som hade sina hem kvar lät vänner och släktingar som förlorat sina hem bo hos dem. Tyvärr passade vissa på att utnyttja situationen och tog ut ockerhyror för små och undermåliga rum. 

Lukten av brand låg tung över staden flera veckor efteråt. Lantmätare Nils Fredrik Wilhelm Lagerholms tog som många andra örebroare katastrofen hårt, även om hans egen gård klarade sig. Mer än en vecka efter branden skriver han i ett brev till sin dotter Wilhelmina att ”då ännu i grushögar af den avbrända staden ryker och elden som oftast visar sig”. Han är orolig och stressad och hela familjen har sovit dåligt sen branden. Han ber Wilhelmina som bor i Stockholm att sätta in pengar till försäkringsbolaget eftersom han har höjt brandförsäkringspremien.

Bara åtta dagar efter att man släckt branden lämnades ett förslag om en ny stadsplan in till Drätselkammaren. Därefter uppvaktades kungen för att be om statsbidrag och lån för att kunna bygga upp staden igen, vilket beviljades.

Och nu blev det fart på byggandet! På årsdagen efter branden skriver Nerikes Allehanda om att apotekare Ulmgren, sockerbagare Pettersson ”Sockerpiter”, bokhandlare Rohloff, handelsfirman Lindqvist och Rizell, skräddare Hellberg, vagnsfabrikör Hellberg och mössmakare Ahlén med flera hade lagt grunden till nya ståtliga hus.

Stadsplanen blev effektivt rutmönstrad. De nya husen som växte upp i snabb takt hade två eller tre våningar och var av sten som inte skulle brinna lika lätt om det inträffade fler katastrofer. Stortorget blev en lång brandgata och var på 1880-talet hela 362 meter och Sveriges längsta torg! Stora gatan döptes söder om Svartån om till Drottninggatan. 

Rådhuset med sin gotiskt inspirerade fasad blir stadens prydnad och stolthet när det står färdigt år 1862. Det fick snart sällskap av stadens första offentliga konstverk som inte var kyrkligt, nämligen Engelbrektsstatyn. När kungen kommer till invigningen 1865 sägs det att han utbrast: ”Hut Örebroare! Bornera icke svagdricka.” Det kan tolkas som att han tyckte att lilla Örebro på landet hade trott sig vara förmer än den var med det överdådiga rådhuset. 

Dåtidens örebroare tyckte nog att staden hade blivit riktigt modern. Här fanns fabriker som drevs med ånga. Här fanns Sveriges första järnväg, som stod klar 1856. Här fanns telegraf och man planerade till och med för en stor kanal - Svea kanal - för att ge staden möjlighet till sjöfart i större skala. Men det skulle dröja ett par decennier innan staden skulle växa på allvar. Fortfarande var det en sömning och lantlig småstad, trots stenhusen på Drottninggatan. Som i en beskrivning från 1870-talets Örebro: ”Kom där en man dragande på en kärra visste man var både mannen och kärran hemmahörde. (--). En gris kunde ostörd få ligga och sola sig en hel förmiddag på någon bakgata utan att polisen fäste sig därvid”.