Vem får plats i Örebro?

I Diskriminering av Romer i Sverige, DO:s rapport från 2003, kan man läsa att romers bostadssituation fortfarande på 2000-talet är svår i Sverige. Romer hänvisas ofta till segregerade bostadsområden och på grund av försörjningskravet för att få hyreskontrakt är möjligheten att välja bostad liten. Vuxna barn bor kvar hemma och trångboddheten är ett problem. Romer nekas bostad på grund av sin etniska tillhörighet, enligt DO. Diskrimineringen på bostadsmarknaden är fortfarande på 2000-talet ett stort problem. Och nu, över 10 år senare, ser vi hur hitresta romer från Östeuropa (så kallade EU-migranter) ger oss helt nya perspektiv på frågan om att höra till eller stå utanför. 

Vi hoppar bakåt i tiden: någonstans i vad som då var Almby kommun slog sig ett kringresande tivolisällskap ner sommaren 1932. Det var en grupp romer som ständigt flyttade från plats till plats då de vid denna tid inte tilläts stanna på en plats. I ett av tälten föddes i juli ett barn som fick namnet Katarina Taikon. Med tiden blev hon en känd författare och talesperson för romernas lika rättigheter i Sverige.

Från villaområdet Sörby berättas från 1930-talet om hur det kommer romer varje vår och slår sig ner i bortre änden av Björkallén. Barnen är nyfikna och spejar utanför lägret på spännande, lite farliga romerna i långa klänningar och stora skägg. Av de vuxna grannarna var romerna inte omtyckta och fick till exempel inte ta dricksvatten till lägret. På kvällen tar man entré till olika nöjen som spådamer och musikuppträdanden i lägret. De barn som i hemlighet hjälper till att hämta vatten från gårdspumpar i omgivningen kommer in gratis.

Vid den här tiden fick inte romer bo på samma ställe mer än tre veckor i samma kommun. Om man inte har någon fast adress, kan man alls ta del av samhället då? Romerna kunde på detta sätt inte rota sig, få fasta arbeten eller gå i skolan. 

1954 tillsattes en statlig utredning för att behandla romers bostäder och de romska barnens skolgång. De romska barnen skulle få bidrag till specialundervisning för att sedan integreras i vanliga klasser. Att romerna skulle anamma den ”svenska livsstilen”, och därmed överge sin egen kultur, var en självklarhet i det vinnande koncept som utredningen förordade. 

Under 1960-talet dyker romernas bostadssituation upp som ett problem att lösa i Örebro. Örebrokuriren rapporterar i december 1963 om familjen Karasko. Tidningen skriver att hövdingen Bonko Karasko med sin hustru och flera barn och barnbarn bor i tält på Källeruds camping vid Södra vattentornet. Toalettbestyren får klaras av på lite enklare sätt när man bor i tält eller husvagn. Kläderna går till en tvättinrättning eftersom familjen Karasko inte har något vatten i tältlägret på campingplatsen. Vatten bärs från en närliggande bensinstation till hushållets tolv medlemmar. Maten kokas på ett spritkök. Doris och Diana är 7 och 10 år och sover tillsammans i samma säng intill tältduken. När barnen vaknar på morgonen eldar föräldrarna i spisen så att isen smälter på vattenhinkarna. Före jul, har pappa Oskar bestämt, ska barnen flytta in i en buss istället för det tält de bor i nu.

Örebrokuriren rapporterar nu om glädjeyra på Källeruds campingplats. Örebro kommuns drätselkammare har beslutat att ordna familjens bostadsfråga.

I protokollet från december 1963 kan man läsa:

”På förslag av fastighetsdirektören och med tillstyrkan av fastighetsberedningen beslöt drätselkammaren enhälligt dels att upplåta mark för uppförande på statens bekostnad av några enfamiljshus för en i staden bosatt zigenarfamilj samt dels att uppdraga åt fastighetsdirektören och stadsarkitekten att finna för ändamålet lämpligaste tomt på östra sidan om Gamla vägen.”

Staden skaffar en tomt och länsarbetsnämnden skaffar trähus hos arbetsmarknadsstyrelsen, som i sin tur står för kostnaderna. Familjen Karasko som stått i bostadskö i närmare två år ska äntligen få en bostad att hyra. Kommunens fastighetsdirektör Björklund har noga utrett frågan och haft kontakt med familjen Karasko. ”Nu tycker vi att vi har hittat en tomt vid Gamla vägen - E3, som både vi från stans sida och zigenarna kan acceptera”, säger Björklund.

Det blir fint och bekvämt, menar sonen Oskar Karasko, som också hoppas på att få ett arbete. ”Men det måste vara något lätt, eftersom vi inte kan läsa”, tillägger han. Farfar och hövdingen Bonko Karasko betonar bestämt att ”vi har pengar nog att göra rätt för oss. Vi är kopparslagare, vi spår och säljer en del bilar”. Husen vid E3 i Adolfsberg utlovas till nästkommande vinter.

Och 1965 har Kommunen gjort som de lovat och byggt tre baracker åt familjen. Det är begagnade arbetarbaracker, illa anpassade åt de hushåll som de nu ska användas till. Örebro kuriren rapporterar att köken är små som klädkammare och romerna själva tycker inte att kommunens tjänstemän lyssnar på de synpunkter man lagt fram.

I två månader har man försökt få kommunen att lyssna på de ändringar man vill ha för att bostäderna som byggs ska vara anpassade för de som ska flytta in. ”Det är ett missförstånd”, menar fastighetsdirektör Björklund, som inte vill kännas vid att familjerna inte är nöjda med vad som byggs.

Men i september samma år rapporteras att bostäderna står tomma. Familjerna har inte flyttat in. De har ännu inte kommit hem från sitt kringresande liv på marknader.  De har varit borta sedan innan vårterminens slut. Flickorna i familjen hade särskilt tillstånd från skolan, men lovade vara hemma till höstterminen började igen. Fastighetsdirektör Björklund kommenterar upprört ”Nu hoppas jag ta mig katten att de ska inordna sig ordentligt”.

Ännu en gång hälsar Örebro Kuriren på hos familjen Karasko i Adolfberg, hösten 1967. De har just kommit tillbaka från sommarens marknader och kringflackande liv. Doris och Diana har blivit stora tjejer. De kom en månad för sent till höstterminen i skolan. Kopparbergs marknad var årets sista där flickorna sjungit och dansat twist. ”Vi spelar och spår i händer. Det är roligt att vara ute på sommaren”, tycker flickorna. Huset är välstädat och radion är påslagen. Doris som är fjorton tycker skolan är rolig. Lillasyster Diana håller med. Framförallt engelskan, tycker Doris.

Hur gick det sen?

Vi har inte följt upp vad som hände med familjen Karasko senare. Kanske du minns? Berätta gärna för museet om du vet vad som hände sen.