I dag är vi vana vid hög bostadsstandard. Rinnande vatten, väl fungerande sophämtning (med sortering!) vattentoa, att alla barn ska ha eget rum… För bara 50-60 år sedan var allt detta långt ifrån självklart. I Rosta, eller stjärnhusen som de flesta säger, förundrades de första hyresgästerna som flyttade in 1948 över den enorma lyxen med sopnedkast och elektrisk spis.
”Oh, det var något underbart! Kära söta! Vi hade sopnedkast! Vi hade parkettgolv och vi hade korkmattor och vi hade… badrum hade vi med. Oh det var underbart! Balkong!”
Kvinnlig hyresgäst i Rosta minns inflyttningen
I takt med att allt fler flyttade in till Örebro vid slutet av 1800- och början av 1900-talet växte områden med låg standard fram i utkanterna och i vissa kvarter i stadskärnan. Bostadsfrågan var het, man såg de sociala och hygieniska problemen som trångboddheten förde med sig. Men bostadsbyggandet hängde inte med.
Efter andra världskriget var bostadsläget akut. Över hälften av örebroarna bodde i lägenheter på ett rum och kök. Läget såg ungefär likadant ut i städer i hela landet. Under 1930-talets andra hälft hade riksdagen redan fattat flera beslut som ledde fram till den nya svenska bostadspolitiken. För att detta skulle kunna genomföras ansåg politikerna att man skulle starta allmännyttiga bostadsföretag ägda av kommunerna och drivna utan vinstintresse. I Örebro bildades ett sådant bolag, Stiftelsen Hyresbostäder, 1946. Idag heter det ÖBO.
Rosta blev Stiftelsens första projekt. Det uppfördes mellan 1948 och 1952 och här byggdes hela 1340 lägenheter.
Kommunpolitikern (och senare landshövdingen) Harald Aronsson styrde bostadspolitiken i Örebro under 1950- och 60-talen och var en starkt drivande kraft bakom att Rosta kom till. 30 år senare sa han att fortfarande Rosta var ”det finaste bostadsområdet i landet, i varje fall det bästa vi har här i Örebro!”. Rosta blev en förebild för svenskt bostadsbyggande på 1950-talet. Man byggde med barnfamiljer i åtanke: lägenheterna var mycket moderna och fick rinnande vatten, badrum och välutrustade kök. Barnen skulle leka på grönytor och lekplatser som planerades fria från bilar. Grannskapstanken var modern och innebar att bostadsområden som Rosta skulle ha ett självständigt liv. Här skulle bostäderna samlas runt ett centrum och planerarna tänkte sig att miljön skulle skapa förutsättningar för gemenskap, trygghet och demokrati. Det blev inte alltid så, kom det att visa sig med tiden.
Området blev snabbt väldigt populärt, särskilt hos barnfamiljer. Man tänkte sig att de skulle bo främst i de större lägenheterna, men även ettorna fylldes av barnfamiljer. I en trappuppgång kunde det bo 20 barn. Politiker och planerare ville också att det skulle bli en stadsdel där olika människor av olika samhällsklasser skulle blandas, men Rosta blev en tydlig arbetarstadsdel.
I serviceutbudet i Rosta fanns bland annat gemensamma tvättstugor.
Från början fanns ett enormt utbud av service. I centrum fanns tobaksaffär, bibliotek, postkontor, skomakeri, fiskaffär och mycket mer. Runt om i området fanns också samlingslokaler och mjölkaffärer. Och i Rosta byggdes också Sveriges första ungdomsgård!
Rosta ungdomsgård i stjärnhusen
Baronbackarna byggdes i samma anda som Rosta och stod klart något senare, 1957. Här tog man ut svängarna ordentligt när lägenheterna planerades. I de så kallade experimentlägenheterna gjorde man till exempel ett fönster mellan badrummet och köket. För att mamman eller pappan skulle kunna hålla ett öga på barnen i badkaret från köksvrån. Man hade även många rum på få kvadrat, på så sätt upplevdes lägenheterna som större för barnfamiljerna.
