Barnarbete i Örebro

I andra delar av världen har barn idag en hård vardag där de tvingas arbeta för att överleva. UNICEF uppskattar att ungefär 15 % av alla barn mellan 5 och 14 år arbetar i världen. Det motsvarar drygt 150 miljoner barn.

En artikel i Örebro Nya tidning från den 16 december 1854 berättar om fabrikör Segelbergs nya tändsticksfabrik, belägen centralt på Norr i staden. ”Den stora arbetspersonal, särdeles av arbetarklassens barn, som därstädes kommer att finna sysselsättning och bröd, gör den till en lika patriotisk anläggning som man hoppas att den ska bliva för den ihärdiga upphovsmannen ekonomiskt fördelaktig”.

Att vara barn i Örebro var inte samma för 150 eller 100 år sedan som det är idag. Nästan alla barn i fattiga familjer arbetade. De hade helt enkelt inte råd att låta bli eftersom det handlade om att få ihop till mat för dagen i ett Sverige som var mycket fattigt. Barn hade alltid hjälpt till i hemmen och jordbruket, men nu flyttade barnarbetet också in i industrierna. Segelbergs Tändsticksfabrik är ett exempel på en arbetsplats i Örebro där det fanns många barn. Den startade i liten skala i Rynninge 1844, växte och flyttades in till stan. Tändsticksfabriken blev snart näst störst i Sverige och här arbetade i början av 1860-talet 172 arbetare. 87 av dessa var barn under 15 år.

Arbetet på tändsticksfabriken var farligt, unga flickor handskades med svavel och fosfor som behövdes till tändstickorna. Flickorna fick allvarliga förgiftningsskador och blev förstörda i sina munnar och på huden. Pigan Ulrika Sofia Eriksson blev bara 20 år. Hon fick dra ut flera tänder innan hon dog den 8 oktober 1854 av benhinneinflammation i käken efter att ha arbetat på tändsticksfabriken.

Precis som det är på andra håll i världen idag var det förr i Örebro: Barn och kvinnor var billig arbetskraft. De hade ungefär hälften av en mans lön. Den genomsnittliga arbetstiden för 12–14-åringar som arbetade i fabriker i Sverige var 11 timmar. För 14-18-åringar var den 12 timmar. Barnen arbetade sex dagar i veckan, men ibland fick de inte ens en ledig dag. Under 1900-talet blev det långsamt bättre, fler barn fick gå mer i skolan i stället för att arbeta. Men långt in på 1900-talet var Örebro mycket fattigt. Särskilt under första världskriget och tiden därefter var svår och många barn behövde hjälpa till med att försörja familjen genom olika jobb.  

Svante Nicklasson (född 1914) växte upp på Oscarsvägen 10 i ett rum och kök. I familjen fanns 13 barn. Möblerna bestod mest av sängar och på gården luktade det illa av utedass och soptunnor. Han lärde sig tidigt att jobba genom att samla skrot och lump och sälja tidningar. Som liten använde han pengarna till att köpa biobiljetter eller en strut bakelsesmulor på Hälls. När han blev 10 år och ”stor” fick han jobb som tidningsbud åt Örebro-kuriren. För en tioåring var det riktigt tungt att varje dag efter skolan bära runt på en tidningsväska med 140 tidningar. Lönen på fem kronor i veckan fick han lämna till sina föräldrar. Efter sex år i folkskolan fick han jobb på CV, precis som sin pappa före honom.

Först år 1949 infördes den lag som gäller i Sverige än i dag: arbete är inte tillåtet för barn under 14 år. 

Men fortfarande gick man ut tidigt i arbetslivet, mycket tidigare än idag. Vem har inte hört historier om att ungdomar tidigare på 1900-talet alltid gick direkt från skolavslutningen till kontoret på fabriken och började jobba dagen efter? Det finns en stolthet i att kunna göra rätt för sig, att bli vuxen och dra sitt strå till stacken. Detsamma gäller även idag, men många får inte chansen till arbete förrän långt upp i åldrarna på grund av arbetslöshet. I åldersgruppen 18-24 år var det i maj 2014 hela 16 procent som var öppet arbetslösa och registrerade hos arbetsförmedlingen i Örebro län. Vi har alltså gått ifrån ett samhälle där barn tvingades arbeta till att unga vuxna inte får chansen att få sitt första jobb. Allt detta på ett sekel.