”Inte ska man gråta över en gammal skofabrik, men det gjorde faktiskt vi”.
Många är de som har varit fattiga och arbetslösa i Örebro. Trots ansträngningar har man aldrig lyckats tillgodose behovet av arbete när det varit som störst. Men vad är skillnaden mellan åtgärderna förr och nu?
Arbetslöshet är tyvärr också en del av vår historia. Under första världskriget (1914-1918) var ekonomin i Örebro och resten av världen svag. Industrierna gick på lågvarv och många människor saknade arbete. Utan arbete blev det fattigt. Mycket fattigt. Allmän arbetslöshetsersättning fanns inte och många hade inte ens mat för dagen. Kommunen ordnade därför med matcentral så att fattiga kunde få äta sig mätta. Maria Magnusson var 13 år och berättar att hennes familj gick dit och åt paltkakor med fett. Hennes föräldrar var arbetslösa, så hon blev glad när hon fick jobb som springflicka i en hattaffär och kunde bidra med lite pengar till hushållet.
Vid den här tiden fanns det också en försörjnings- och arbetsinrättning på Storgatan som kallades Träffen. Det var väl egentligen ett fattighus, men där även gamla och funktionsnedsatta som ingen familj tog hand om fick bo. De fick arbeta efter förmåga, och hjälpte till exempel till med gaturenhållning.
Även om man hade jobb för det mesta var det osäkert på skofabrikerna. Under perioder på 1920- och 30-talet hände det att man inte visste om man hade jobb från en dag till en annan. Ibland fick man gå hem på grund av dålig orderingång, och naturligtvis fick man inte någon lön då. Under 1930-talet var det depression i stora delar av världen med dålig ekonomi och stor arbetslöshet. I Sverige skapade man därför nödhjälpsarbeten då arbetslösa byggde första Gustavsviksbadet och även tunneln vid Centralstationen.
Uttrycket ”att gå och stämpla” kommer från tiden då fackförbunden först ordnade frivilliga arbetslöshetskassor. Man fick stämpel på ett kort som man tog till arbetsförmedlingen, där det skulle stämplas varje dag man saknade jobb. På så sätt kunde man sen kvittera ut pengar.
Många industrier lades ner under 1960-talet och bland annat blev många människor som jobbat hela livet inom skoindustrin arbetslösa när den hastigt försvann från Örebro. En man berättar om när han hade fått varsel om uppsägning från en av skofabrikerna: ”Det ingick i jobbet att riva ner arbetsbänken, där man hade stått. Att riva sin egen arbetsplats, det är ungefär som att begrava sig själv.”
En del av de arbetslösa industriarbetarna fick omställningsarbeten och erbjöds omskolning i vuxen ålder. I dag avlöser olika åtgärder varandra för de som inte har jobb. ALU på 1990-talet och Fas 3-jobb på 2010-talet. Vad gör vi i framtiden om det inte finns jobb åt alla?
